Tvångsvård

Huvudregeln är att vuxna tar ansvar för sig själva och vårdnadshavarna för sina barn. Det finns dock situationer där detta inte fungerar. Det kan vara fråga om t ex barn som far illa på grund av eget eller föräldrarnas agerande, missbrukare eller psykiskt sjuka som lever ett liv de kan ta skada av. Samhället har i dessa situationer ett övergripande ansvar för att de som behöver får skydd, vård och behandling. Detta regleras av de lagar om tvångsvård som finns för barn och ungdomar (LVU), missbrukare (LVM) och psykiskt sjuka personer (LPT).

LVU: Lag om vård av unga

Att samhället tar ens barn är något av det värsta som kan drabba en människa. Å andra sidan finns det barn som lever under så dåliga förhållanden att de kan ta skada av det. Dessa barn måste få en chans till ett bättre liv. Det får helt enkelt inte bli fel. Frågor om tvångsomhändertagande av barn är därför något av det svåraste som finns att hantera.

Om det finns misstankar om att ett barn far illa kan barnet omhändertas med stöd av LVU. Om barn upp till 18 år far så illa av brister i föräldraskapet att det finns en påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas kan barnet omhändertas med stöd av LVU. Lagen får inte användas om det går att ordna med frivillig vård.

Det kan till exempel vara frågor om barnmisshandel, missbruk hos föräldrarna eller andra brister i omsorgen eller förhållanden i hemmet. Detsamma gäller om den unge själv, i det fallet ända upp till 20 års ålder, utsätter sin hälsa och utveckling för stora risker, det kan var t ex droger, kriminalitet eller annat socialt nedbrytande beteende.

När Socialtjänsten får information om att ett barn far illa kan Socialnämnden ta ett tillfälligt beslut om omhändertagande. Detta innebär i praktiken att Socialnämnden tar över ansvaret för sådant som vård och behandling, boende, skolgång, umgänge med andra och många andra centrala frågor.

Det svåra med dessa tillfälliga beslut är att de måste göras innan utredningen (mer om den nedan) gjorts, beslutsunderlaget är alltså inte komplett eftersom man inte har all information. När ett omhändertagande sker förordnas advokater eller jurister som ”offentligt biträde” för barnet och för föräldrarna.

Biträdet ska tillgodose sin klients önskemål och hjälpa till genom hela processen. Offentligt biträde förordnas av domstolen (Förvaltningsrätten) och Staten betalar kostnaden för juristens arbete i målet. I vissa fall kan du ha rätt till ett offentligt biträde redan innan ett omhändertagande skett.

Socialtjänstens beslut ska prövas av domstol så snart det går. Ansökan till domstolen ska lämnas in inom en vecka från omhändertagandet. Det första beslutet från domstolen är alltså bara ett tillfälligt beslut i avvaktan på att utredningen ska göras klar. Domstolen (Förvaltningsrätten) ska pröva om omhändertagandet ska bestå under utredningstiden. Inför domstolsprövningen lämnar biträdet in ett yttrande.

Om man företräder ett litet barn för biträdet fram sin egen åsikt om vad som är bäst för barnet. Är barnet lite större framför biträdet även barnets uppfattning. Om Förvaltningsrätten fastställer det tillfälliga beslutet ska en utredning göras klar inom fyra veckor från det att barnet omhändertogs.

Därefter ska Förvaltningsrätten hålla en rättegång inom två veckor. Vid den rättegången närvarar Socialtjänsten, föräldrar med sina offentliga biträden samt även barnet om barnet inte är för litet. Även barnets offentliga biträde närvarar. Dom ska meddelas senast fyra veckor från rättegången.

Vid rättegången läser Socialnämnden upp sitt yrkande, alltså deras uppfattning om barnets behov av vård och skälen för det. De offentliga biträdena redogör för sina ståndpunkter i målet. Förhandlingen är skriftlig, vilket betyder att rätten har gått igenom den skriftliga utredningen i förväg. Vid rättegången bereds parterna tillfälle att peka på vad de anser vara det viktigaste i utredningen.

Parterna får även, via sina offentliga biträden, ställa frågor till Socialnämnden, till föräldrarna och till barnet om barnet är närvarande. Därefter avslutas förhandlingen med att juristerna var och en för sig argumenterar för hur de menar att rätten bör döma. Mer information om rättegången finns i Domstolsverkets App ”Domstolsguiden”.

Efter rättegången får parterna besked om när domen kommer. Ibland får man ett muntligt besked direkt efter rättegången, men det är vanligt att domen kommer först efter en eller några veckor. Den som är missnöjd med domen kan överklaga den till Kammarrätten.

LVM: Lag om vård av missbrukare

Att fastna i missbruk kan förstöra livet. I missbruket ligger dessutom ofta en oförmåga att se problemet. Många som missbrukar kan ta sig ur det själva, men inte alla. Några måste få hjälp. Mot detta hjälpbehov måste man väga individens rätt att själv ta ansvar för sin situation. För att en behandling ska fungera bra måste missbrukaren vara motiverad att ta sig ur missbruket. Lagen fungerar på ungefär samma sätt som LVU ovan.

Den är till för att kunna framtvinga vård för missbrukare i situationer när frivillig vård inte räcker till och missbrukaren utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara för sig själv eller för någon närstående.

Även här har den som målet gäller rätt till att få en egen advokat eller jurist som offentligt biträde, Staten betalar kostnaden för detta. Handläggningen fungerar på samma sätt som LVU ovan. Det som skiljer är tidsfristerna, som är kortare i mål om vård enligt LVM. De tidsfrister som gäller enligt LVM är att Socialnämndens beslut om tillfälligt omhändertagande ska underställas Förvaltningsrätten senast dagen efter beslutet om omhändertagande.

LPT: Lag om psykiatrisk tvångsvård

Vi människor är väldigt olika. Många skillnader är normala, medan andra beror på sjukdom som ofta går att bota. Vård ska i första hand ges på frivillig väg, men det är inte alltid det räcker. Vissa sjukdomar innebär att den drabbade inte själv kan se problemet eller hur man tar sig ur det.

Lagen är till för att kunna framtvinga vård för personer med så allvarlig psykisk störning att vårdbehovet inte kan tillgodoses på frivillig väg. Vid bedömningen ska man beakta om personen kan antas vara farlig för sin egen eller annans säkerhet. Även här har den som målet gäller rätt att få en egen advokat eller jurist som offentligt biträde, Staten betalar kostnaden för detta.

Innan beslut om vård tas ska ett vårdintyg upprättats av läkare som undersökt patienten. Av vårdintyget måste det framgå att det är sannolikt att kraven för tvångsvård är uppfyllda. Därefter tas beslutet om tvångsvård av en chefsöverläkare vid en psykiatrisk klinik. Det får inte vara samma läkare som beslutar som upprättade vårdintyget.

Om läkaren anser att vård behövs mer än fyra veckor måste man ansöka om tillstånd till detta hos domstol, Förvaltningsrätten. Till ansökan ska läkaren bifoga en vårdplan. Domstolens beslut om tvångsvård gäller maximalt fyra månader. Den tidsfristen kan, om det behövs, förlängas av domstolen, maximalt sex månader i taget.

Läkares beslut om tvångsvård kan överklagas till Förvaltningsrätten. De ska normalt avgöra målet inom åtta dagar, men den tidsfristen kan förlängas om det behöv för att ta in utredning som behövs. Förvaltningsrätten ska normalt hålla en muntlig förhandling innan man beslutar i dessa frågor. Vid förhandlingen närvarar patienten med sitt offentliga biträde samt en sakkunnig läkare.

Efter förhandlingen meddelas en dom där det beslutas om vård enligt LPT behövs eller inte. Den domen kan i sin tur överklagas till Kammarrätten.